Att vilja vara

Godkväll antar jag? Till och med kanske godmorgon ♥

Jag har svårt med sömnen igen, och när jag inte sover så flyger tankarna omkring i mitt huvud och skapar mer kaos än vanligt. Jag halvligger i sängen och scrollar runt på diverse bloggar och Instagram, och en sak slår mig så i magen. Jag har aldrig känt mig ”vacker”, och med vacker så menar jag väl egentligen vad som är samhällets tolkning av vacker, långt hår, långa naglar, fyllig läppar och en smal brunbränd kropp. Jag har aldrig varit vacker i mina egna ögon, jag har alltid varit den som helst av allt var hemma & ”sjuk” när klassfoton skulle tas, eller som när det var maskerad alltid klädde ut sig till något roligt eller läskigt (tänker typ på Cady Heron på halloweenfesten i Mean Girls). Inte ens portättfotona från min studentdag ville jag ha kvar, p.g.a. fotografen fotade mig från fel vinkel så att min tand som ligger lite bakom de andra såg svart ut trots att jag har väldigt vita tänder. Ja ni hör ju.

Det är tyvärr svårt i såna lägen när de här demonerna talar om för en hur ful man är för att man är blek, har korta naglar och inte har den där perfekta formen på läpparna? Men jag lär mig hela tiden att mitt värde som människa sitter inte i hur jag ser ut, det spelar ingen roll om jag vägde 50 kg mer än vad jag gör idag, om jag rakade av mig håret eller väljer att hålla mina naglar korta på grund av att det är praktiskt så är jag inte ett dugg mindre värd som människa än någon annan. Men det är svårt. Det är så sjuhelvetes svårt att sluta jämför sig med andra och önska att saker var annorlunda med min kropp, för av någon anledning så har jag en tendens att intala mig att livet vore lättare om jag såg annorlunda ut.

Dock så var de här tankarna tusen gånger värre förr, det går nästan inte ens att jämföra. Idag är jag i ett tryggt förhållande men någon som älskar mig för att jag är jag, oavsett hur mycket jag väger eller hur långt mitt hår är. Jag vet också att folk inte dömer mig för mitt utseende, utan det är förmodligen bara jag som gör det, men jag är inte helt överens med mig själv om just det alla dagar. Då är det så himla skönt att bara kunna skriva av sig, som nu. Jag är inte mer än människa, en människa med ärr från när man trillade som liten, med ärr på magen från när jag fick ljumskbråck, med ärr i armen efter när jag fastnade i taggtråd & ärr efter finnarna jag hade i tonåren, precis som vem som helst. Bär dom med stolthet, för dom är ju en del av dig, precis som dina unika fingeravtryck.

Det viktigaste man kan göra är nog att bli vän med sig själv, med kroppen och sinnet, för du är ju faktiskt den enda du kommer att leva med från dagen du föds tills den dagen du dör, och så är det ju. Kroppsacceptans är så jävla viktigt, och jag önskar verkligen att kroppspositiva konton fanns så lättillgängliga när jag var fjorton år som de faktiskt gör idag. För att att bli vän med sig själv är ingenting som sker övernatt, det är en lång resa, och jag har precis bara börjat.


ps. min nya domän juliaes.se fungerar även nu också.

Gillar

Kommentarer