Bipolär sjukdom

Hej på er!

Idag tänkte jag faktiskt att vi skulle prata lite allvar, eller ja, allvar och allvar, men någonting som ändå är viktigt att prata om. Nämligen psykisk ohälsa. Jag vill vara delaktig i att bryta tabut som faktiskt finns runt att prata och lyfta de problem som tyvärr drabbar fler och fler i vårt samhälle idag.

För att ge er en liten bakgrund så har jag väl egentligen sen tonåren haft perioder där jag varit otroligt deprimerad, haft problem med generell ångest och panikångest, eller haft perioder när jag varit näst intill manisk. Det här har ju påverkat mig jättemycket, inte till extrema mängder när det har kommit till arbete och dylikt, men desto mer i min vardag och mina relationer. Ingen vill ju lida av ett så pass svängande mående, och inte heller bli så påverkad av det i längden. Jag kan ju motvilligt erkänna att det har eskalerat under alla år, och förra året så var det så pass illa att jag verkligen blev tvungen att söka hjälp. Jag har väl varit lite motvilligt inställd till vården och att faktiskt erkänna för mig själv att jag inte klarar det här själv, men när jag väl tog tag i det så har jag fått ett så otroligt bra bemötande.

Jag har i dagsläget en helt fantastisk psykiatriker på öppenvården, och jag är faktiskt så tacksam att jag har fått kontakt med henne. Jag gick först till en kurator på min vårdcentral, där gjorde hon en bedömning och ansåg att jag behövde få vidare hjälp och då kom jag till min psykiatriker.

I januari i år så påbörjade vi en utredning för bipolär sjukdom samt att jag fick ett konstaterande på att jag lider av depression. Jag har inte fått min diagnos till 100% än, men jag står på medicin för bipolär sjukdom samt antidepressiva för att se om mitt mående blir stabilt och så att jag slipper dom här extrema svängningarna som jag har haft i alldeles för många år. Diagnos kommer att sättas lite längre fram, men jag behandlas alltså i dagsläget som en patient med bipolär sjukdom typ 2.

Bipolär sjukdom handlar i grund och botten om att man har perioder där man är deprimerad eller manisk (eller hypomanisk som jag är och det benämns som typ 2. Hypomani är inte lika kraftig som riktiga manier, men man kan kalla det för en period där man är väldigt uppåt, energisk och framåt.) Jag har framför allt lidit av mina depressioner som kommer cirka en gång per år, men har samtidigt tagit en hel del dumma beslut under min uppåtperioder.

Idag så äter jag lamotrigin vilket är en stämningsstabiliserande medicin, och sertralin som är ett antidepressivum. Tyvärr så har vi bipolär sjukdom i släkten, men där har inte rätt åtgärder satts in, så jag är väldigt tacksam över att jag har blivit tagen på allvar och fått hjälp.

Det som har varit lite svårt är att jag ibland känner mig lite vilsen och ensam i mina tankar, men jag blivit otroligt mycket bättre på att prata med mina anhöriga och försöka få dem att förstå hur jag fungerar och varför jag har varit som jag tidigare varit. Det har underlättat en hel del, och idag så känner jag verkligen att jag kan förklara på ett annat sätt och att jag har lättare att sortera allt som sker inom mig. Det känns så skönt.

Känner ni någon som är diagnostiserad med bipolär sjukdom, eller har du det kanske själv? Berätta gärna!

Gillar

Kommentarer