Det här med självförtroende

Självförtroende? Hur bygger man upp det?

När jag var liten så var jag säker på att jag kunde allt, att vad som än stod emellan mig och mitt mål så kunde jag komma över det och ta mig fram. Jag har ett jävlaranamma, har alltid haft och kommer nog alltid att ha, men ibland sviktar det, och de senaste åren så har det verkligen gått upp & ner som aldrig förr.

Jag tror att jag i grund och botten egentligen är ganska stark & säker i min själv, men när man under ett par års tid kontinuerligt intalar sig själv att man inte duger till mycket, att man är svag, dålig & ful så är det lätt att man börjar tro på det. Tyvärr så gjorde jag det. Jag var helt säker på att när jag stannade hemma från skolan p.g.a. ångest & fysisk smärta så pratade folk bakom min rygg, om vilken trasig & dålig människa jag var och att jag inte kunde klara någonting. Var det någon som gjorde det? Nej självklart inte. Den enda som hade sådana tankar om mig, var ju bara jag själv. För när jag väl började berätta om varför jag var sjukskriven så var alla så fantastiskt förstående, det var uppmuntrande ord, stöd & kärlek som jag aldrig upplevt från människor (bortsett från min familj då givetvis). Sakta men säkert så började jag tro på mig själv igen, att jag faktiskt klarar saker, trots att jag i alla lägen kanske inte har samma förutsättningar som alla andra. Sen vet jag också att alla människor har olika förutsättningar, och det dummaste man kan göra är att döma ut någon just p.g.a. detta. (Bara för att inflika: en kronisk sjuk människa vill inget annat än att bidra i samhället, tro mig, vi njuter inte av att behöva spendera en hel dag i sängen just för att kroppen är paj eller för att psyket strejkar.)

Vändningen kom väl ordentligt när jag träffade Anton, då fanns det någon som trodde på mig, och tillsammans så tog vi oss igenom ett år som jag helst av allt vill förtränga. Jag gömde mig i hans rum i ett års tid i princip, för att jag skämdes för att jag inte klarade att gå i skolan, inte klarade av att umgås med folk och vissa dagar var det bara jobbigt att komma utanför ytterdörren. Tillslut kraschade jag så illa så att jag var tvungen att ta hjälp, och den som alltid står mig närmast är mamma. Så jag berättade allting och tillsammans så tog vi tag i min skolgång, fick en ordentligt utredning på sjukhuset och det var också då jag fick min diagnos gällande ryggen. Det var egentligen då som saker började klarna. Jag förstod varför jag hade ont, varför jag mådde som jag gjorde. Fysisk smärta --> Kände mig otillräcklig --> Ångest --> Jobbigt i sociala sammanhang

Tack vare att min dåvarande rektor (som jag aldrig kommer kunna tacka nog) och mina lärare trodde på mig och såg till så att jag fick rätt hjälp så klarade jag av mitt sista gymnasieår, och tog examen med fina betyg 2016, nått som hade känts så fruktansvärt avlägset. Jag har fortfarande svårt med sociala sammanhang, och framför allt så har jag svårt att spontant åka till någon, men det går inte att jämföra med hur det har varit. Jag klarar av så mycket saker som jag inte ens kunde tänka tanken på för ett år sedan, och det är en sån jävla vinst varenda gång jag klarar någonting som jag inte trodde.

En annan sak som jag också har slagits mot under många år är min inställning till mitt utseende. Jag har alltid trott att om jag var smalare, hade mer smink eller glansigare hår så skulle jag må bättre. Men oavsett hur mycket jag går ner i vikt, sminkar mig eller färgar & behandlar håret så gör det ingen skillnad. Min skeva självbild har ingenting med min vikt etc att göra, absolut ingenting. Det har bara med att göra att jag många gånger trott att jag inte är "bra nog", och det har nog en hel del med media & detta konstanta matande med reklam innehållande bantningspreparat, smala modeller & hur du blir vackrare överlag. Det är så skevt att det ska vara så, för tro mig, ditt värde sitter inte i siffrorna på vågen. Det är därför jag inte ens äger en våg. (Edit: Jo det gör jag visst! Men den använder jag för att väga katterna)

För vet ni vad. Alla kroppar är bra kroppar, så är det bara. Inklusive min.

Gillar

Kommentarer

Annica
,
Så fint skrivet Julia❤️Vi älskar dig oavsett😘
juliaes
juliaes,
♥ ♥♥
nouw.com/juliaes