Hösten äter upp mig

Hej på er! Jag hoppas verkligen att ni mår bra 


Jag mår inte så bra just nu, det känns bättre att berätta det direkt istället för att försöka hålla en fasad uppe när jag egentligen bara vill dra täcket över huvudet och gå i ide fram tills våren. Det är jobbigt ekonomiskt, självkänslan är åt helvete & jag vill egentligen bara isolera mig, trots att jag vet mycket väl att det bara gör saker värre. Jag måste verkligen hitta ett sätt att hantera hösten på, för varje jävla förbannade år så trillar jag ner i det här hålet igen. Allting blir bäcksvart trots att jag har så mycket saker att vara tacksam över. Jag är inte olycklig, det är inte det. För jag är otroligt lyckligt lottad över att ha den tryggheten jag har i mitt förhållande och min relation till familjen, men på nått dumt sätt så känner jag mig ändå ensam. Ensam i mina tankar och känslor men även ensam i att inte upplevs glädje på samma sätt som dom flesta gör, och det mina vänner är skitjobbigt.

Det är något som gnager i mig om hösten. Om det är mitt finska vemod jag ärvt från min far, som för övrigt är precis likadan, det vet jag inte, men det har säkert med saken att göra. Allting blir så tungt, och mörkt. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det. Det är svårt att tänka rakt när alla tankar skriker på en samtidigt. Det som vrålar högst just nu är att jag inte tycker om mitt runda tjocka ansikte som för tillfället är fullt av orenheter och födelsemärken jag inte vill ha. Som om det är något att bli upprörd över, tydligen. Slutade med att jag grinade när jag såg mig i spegeln förut, och som jag har skrivit någon gång innan så tycker jag väl i princip 90% av tiden faktiskt om mig själv, men just nu är det ingenting som är bra. Det som gnager i mig mest hela tiden dock, det är min ekonomiska situation, vi kan säga såhär att jag har under tusen kronor att röra mig med fram tills december, förutsatt att jag får börja jobba i november då. Som grädde på moset så gick mina bästaste byxor sönder häromdagen, och jag har inte pengar till att köpa nya, så ni kanske kan förstå varför jag konstant har en klump i magen.

Jag vill alltid klara mig själv, aldrig be om hjälp och aldrig vara sårbar inför någon annan, men just nu så känner jag mig som ett litet barn som försöker lära sig att cykla men som bara välter och skrapar sina knän och armbågar. Jag vet ju att jag kommer återfå balansen, men just nu så vill jag bara slänga cykeljäveln åt helvete och aldrig se den mer, om ni förstår min metafor. Det vänder, det vet jag också, men det är så förbannat skönt att kunna ventilera lite här, för det är många fler än jag som har det tufft, så är det alltid.

Fortsätt simma....

Gillar

Kommentarer