Längtan

Jag sitter här och funderar lite på vad jag ska döpa det här inlägget till, jag tror att jag har skrivit ett liknande för länge sen, men det är fortfarande lika aktuellt. Det handlar väl i grund och botten om min längtan till familj, och barn, framför allt. Nog för att det finns tusentals saker jag skulle vilja göra, tusen ställen jag skulle vilja resa till och upptäcka, så är ändå den här längtan efter barn och familjeliv så otroligt stark.

Jag är bara 23 år, jag har många år på mig att liksom jorda mig själv på ett ställe och en familj, men jag kan inte låta bli att längta efter hur det skulle kunna vara just nu. Många av mina vänner och anhöriga har fått barn tidigt, och de har det där familjelivet som jag bara längtar efter. Hur jag längtar efter att träffa den där människan som man bara känner är 100% ens "person" och hur man bara vet det. Att känna sig älskad, omhändertagen & uppskattad, att ha en egen liten människa att ta hand om och älska, även om det självklart är en prövning, jag tror inget annat, men det känns verkligen som att familjelivet är det enda jag vill ha. Dock så har jag även känslan av att det är inte här i Sverige som den önskan kommer att uppfyllas, det känns som att jag kommer träffa mitt livs kärlek någonstans långt härifrån, någonstans där jag kommer att känna mig som hemma. För just nu är jag en rastlös själ som bara vankar av och an här i lägenheten och väntar på att saker och ting ska vända så att jag äntligen kan få börja om.

Det är mycket tankar i mig, speciellt när jag är såpass ensam som jag är för tillfället. Allt jag vill göra är att köpa mig en flygbiljett till Irland/Skottland/Storbritannien och bara, testa. Jag vet inte ens. Jag måste bara dit och se om det är där som saker kommer falla på plats eller om jag bara har präntat in den idén själv i mitt eget huvud. Jag kan liksom bara se mig själv på en gård någonstans i det skotska höglandet, med hästar, hundar, katter, alla djur du kan tänka dig & min familj. Min familj som jag inte vet hur den ser ut än, eller med vem som kommer vara min person, men jag hoppas att jag hittar honom snart. Annars kommer jag söka hela livet tills jag hittar rätt.

Jag orkar bara inte med ensamheten mer, den äter på mig ska ni veta. Det är svårt att mitt i sorgen av allt, vara glad och lycklig för allting som faktiskt är så bra i mitt liv, man blir så otrolig mörk i sina tankar och sin vardag. Varje gång jag till exempel hälsar på min kusin och hennes dotter, så är jag så lycklig för henne, men samtidigt så är det som om någon hugger mig i magen för att jag inte har det där fina och fantastiska, som jag så gärna vill. I sinom tid antar jag, i sinom tid.

An làmb a bheir, 's i a gheibh.

Gillar

Kommentarer

Julia
,
Tack för den här texten <3
juliaes
juliaes,